När man är i den sista delen av sitt liv är det nog naturligt att fundera lite över hur livet har varit, utan att tappa energin framåt.
Jag ser att många fastnar i det förflutna, vilket teoretiskt sett är omöjligt, eftersom det förflutna inte längre existerar eller går att påverka. Möjligen kan man påverka sin egen tolkning av sina minnen.
Jag har hela mitt liv ägnat mig åt att vara till tjänst för andra i mitt arbete. Lagerarbetare, FN-soldat, lastbils- och bussförare, diskoteksarbetare, socialarbetare i mängder av former, politiker, alla dessa yrken har inneburit att hantera andras frågor och behov. Visst, jag har fått min försörjning på det sättet, och vi är nog alla kuggar i något större. Men det har aldrig varit mina egna tankar eller behov som stått i centrum.
Även i allt det debatterande och tyckande jag har ägnat mig åt, genom yttrandefriheten, har det mest handlat om reflektioner kring vad andra gör. Från att gilla någons inlägg till att lägga timmar på att formulera mina egna ord. Allt har utgått från omvärlden.
Så var i livet finns det där egna, det som är jag?
Det enda jag direkt kommer att tänka på är en period när jag målade tavlor. Jag satt och lyssnade på klassisk musik och försökte forma en bild i olja på duk. Visst, även det är en slags reflektion av något som kommit utifrån, men inte lika direkt.
När jag satte mig ner och började skriva på min bok Det finns inget mörker, endast bristande syn, som nu är färdig men ännu inte tillgänglig, hände något helt annorlunda.
Jag tog tag i en livsfråga jag funderat på sedan jag var barn: Hur kan jag känna och tänka? Det borde gå att förstå och förklara. Den frågan har levt inom mig hela livet och känns som helt och hållet min. Även om många säkert har tänkt något liknande, har det för mig varit personligt.
Skrivandet blev något helt nytt att formulera något helt oberoende av världen omkring mig. Något som står där av sig självt. Det blev jag, utan att tänka på vad andra tycker. Ett märkligt egoprojekt. Visst är jag nyfiken på hur läsare uppfattar det jag skrivit, men det spelar faktiskt ingen roll om det blir tummen upp eller ner. Jag är nöjd med vad jag formulerat. Mina ord kommer inte ur tomma intet, de är tätt sammanvävda med mitt inre och yttre liv. Men det har ändå varit en period då jag, för en gångs skull, ägnat mig helt åt mig själv.
För mig är skrivandet befriande. Jag har gamla skolbetyg med BC i svenska, alltså underkänt. I bloggar har jag genom åren inte brytt mig om stavning eller ordval, men en bok kändes som att den ställde andra krav. Äntligen har jag kunnat göra mig fri från skolans tyckande och bara skriva vad jag själv vill.
Jag tror inte skolan förstår vad det innebär för en människa att få tillbaka en rättstavningsbok full av röda, nedlåtande kommentarer när man gjort sitt bästa. Det förstör förmågan att lyssna på sig själv och sina egna tankar. Det är fruktansvärt, inte bara för mig, utan för många barn. Skolsystemet kan verkligen släcka ljuset i barns ögon.
Att jag till slut skrivit en bok känns därför väldigt viktigt. Både för själva skrivprocessen och för att få formulera något jag själv tycker är betydelsefullt.
Under skrivandet snubblade jag också över något nytt: AI-musik. Jag hade ingen aning om att det fanns eller hur det fungerade, men jag lärde mig något nytt. Här väcktes också minnen från skolan, där jag fick höra att jag inte kunde sjunga eller skapa musik. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på den barnmisshandel musikundervisningen var. En liten pojke som ville lära sig fick höra: "Du kan inte." Det är inte synd om mig jag har hanterat det genom livet. Men nu kan jag skriva mina egna texter och låta mitt instrument, AI spela den musik jag bär inom mig.
Det är en läroprocess att få det att låta som jag vill, men ingen kan längre hindra mig. Jag bryr mig inte om vad andra tycker, det stoppar mig inte. Även om det självklart är glädjande om någon uppskattar det jag gör. Jag har inga ambitioner att sprida negativa toner i världen.
Nu är jag nöjd med vad jag gjort av mitt liv. Familj och nära relationer är självklart viktiga, men det jag skriver om här är något helt annat, att göra något helt för mig själv. Det är en ny och befriande känsla.
Så vad tänker jag framåt?
Först och främst att försöka hålla mig vid liv. Det är ett arbete i sig när ålder och sjukdomar gör sig påminda. Men det är också en naturlig del av livet att hantera.
Min personliga plan nu är att låta boken få vingar och att fokusera mer på musikskapande. Musiken kan vara ett sätt att reflektera över omvärlden, men också ett sätt att uttrycka det som finns inom mig. Efter ett långt liv har jag samlat många berättelser, personliga, men också allmängiltiga.
En sak till har jag börjat fundera mer på. Jag har ibland skrivit att jag till viss del känner mig som en bolivian. Bolivia är som ett andra hemland inom mig. Jag fascineras av skillnaderna i språk och kultur mellan Sverige och Bolivia. På ett sätt är vi alla lika, som Keith Richards en gång sa: Det viktigaste med att resa världen runt är att se att människor är lika. Klokt sagt.
Men Bolivia har också ett bildspråk vi saknar här. De har runt 37 officiella språk, inklusive spanska. Jag har tittat lite på quechua och aymara, och försökt förstå hur de är uppbyggda. Det påverkar även musiken. I Europa bygger vi ofta musik linjärt: intro, vers, refräng, brygga, vers, avslut. Men i Bolivia är musiken mer cirkulär och rytmisk. Det tycker jag är väldigt spännande. Jag har en liten plan att göra ett album med boliviansk musik, både med berättelser och instrumentala stycken. Jag vet inte om det någonsin blir av, men det är en plan.
Det får vara min viktiga tanke. Eller snarare mina många tankar. Tack för att du läste.
Lägger en länk till ett musikexempel inte helt nytt, lekte och testade lite i att göra sånger ur en gammal gästbok. Jag tycker det är så roligt, lite olika musikstilar. Bara klicka här och lyssna om nu bara länken fungerar, tekniken spelar alltid spratt.
