Inledning
Det här är en resa där du får följa min tankeprocess fram till en sång.
Välkommen in.
Jag satt och funderade på sorg och saknad. Jag upplever att jag ganska snabbt tar mig igenom den processen och började fundera över varför det är så.
Då dök Pelle, mitt marsvin, upp i tankarna. Jag hittade ett foto på Pelle från 1965. Då var jag 14 år.
Och så började berättelsen ta form i mitt huvud.
Pelle
En julafton fick jag plötsligt ett marsvin placerat på mitt bröst.
Jag vet inte vem som la dit honom – troligen någon av mina systrar.
Jag vet heller inte om jag hade tjatat om att få ett marsvin. Min kompis Karsten hade ett, så det är ganska troligt.
Se bilden framför er: två grabbar som troligen ville vara lite tuffa, men som hade varsitt marsvin. Vi gick ut med dem på stora gräsytor i Norrköping.
Marsvin kan ju kila iväg in i ett buskage, men de följer också efter när man går.
Vardagen
Pelle var en del av min vardag.
Även om jag misstänker att mamma fick ta hand om städningen och maten.
Men jag var nog engagerad jag också.
Pelle blev en polare.
Jag hade en ganska stor modelljärnväg hemma. Jag minns att Pelle inte gillade att åka tåg. Jag satte honom på en tågvagn och lät tåget köra.
Han klev av direkt och gick och satte sig bland husen och stenarna som föreställde berg i landskapet.
Jag fattade att han inte gillade att åka tåg.
Sorg
Så kom dagen när Pelle upplöstes i atomer – eller dog, som man säger i mer vardagliga ord.
Jag vet inte om mina föräldrar tog honom till veterinären när han blev sjuk, eller om han bara dog plötsligt.
Men jag minns att vi begravde honom i Svärtinge.
Det Pelle lärde mig då var vad sorg och saknad är.
En bottenlös sorg.
Jag tillbringade många timmar i skogen där jag bara grät hejdlöst.
Jag vet inte hur länge det pågick, men jag tror att jag då gick igenom hela processen som uppstår när någon nära dör.
Inte bara sorgen och saknaden – utan också insikten om att alla kommer att dö.
Och den stora frågan:
Vad är det egentligen som händer?
Vart tog Pelle vägen?
Ett svar (eller en berättelse)
Idag har jag en berättelse om att vi alla är kolatomer som ständigt bildar nya föreningar.
Men det tog en stund att hitta fram till den tanken.
Jag har nog aldrig tackat Pelle för att han visade mig det.
Så jag gör det nu.
Bolivia-kopplingen
Det finns också en annan intressant del i den här historien.
Ni som följer mina texter eller min musik – eller känner mig i livet – vet att Bolivia är en viktig plats för mig.
Marsvinet hör ju hemma i Anderna och i Bolivia. Där har människor haft marsvin i tusentals år.
Jag har försökt hitta när människan började leva tillsammans med marsvin. Det verkar vara ungefär 10 000 år sedan.
Det var inte bara som sällskapsdjur. Människor åt dem också.
När marsvinet senare kom till Europa blev det mer ett husdjur.
Men kopplingen till Anderna fascinerar mig fortfarande.
Jag har ju mina egna idéer om kolatomer och mönster i livet.
Vad Pelle gjorde med mig
När någon senare i livet har dött har jag självklart känt sorg och saknad.
Men processen i mig går relativt snabbt.
Frågan om livets mening blir inte en del av sorgeprocessen.
Jag tror att det är tack vare Pelle.
AI-delen
När jag började tänka på Pelle hamnade jag i en flera timmar lång dialog.
Med mig själv – och med en AI.
Mer exakt ChatGPT.
Den dialogen hoppar jag över här. Det blev kilometer av ord om allt från sorg och Pelle till kvantfysik.
Ingen människa skulle orka följa när jag snurrar igång på det sättet.
Men AI svarar vänligt hela tiden och slänger ibland in någon förklarande struktur.
(Som jag ofta avfärdar, eftersom jag vill följa flödet i min egen tanke.)
Till slut frågade ChatGPT om jag ville ha en sammanfattande text eller kanske en grafisk bild.
Jag svarade:
Nej – skriv en sång.
Självklart gjorde AI det.
Jag sa ungefär så här:
Ta hela vårt samtal och gör något av det. Vad du vill.
Jag beskrev också vilken musik jag föreställde mig: syntar och boliviansk folkmusik.
Resultatet blev en text och en instruktion till en musik-AI.
Jag använder Suno, så jag lät Suno ta emot texten och instruktionen.
Ut kom en sång.
Jag var inte helt nöjd, så jag gjorde en cover där jag tog bort instruktionen.
Då skapade Suno en annan version – och den kändes lite mer rätt.
Viskeleken
Kommer ni ihåg leken när man satt i en ring och viskade ett ord i örat på personen bredvid?
När ordet kom tillbaka till dig var det ibland samma – men ofta något helt annat.
Det var egentligen den leken jag ville testa.
Min känsla → ChatGPTs mönster → Sunos mönster.
När jag lyssnade på resultatet märkte jag att det inte helt stämde med det jag själv kände från början.
Men något av min tankeprocess fanns kvar.
Så nu finns det en sång som heter Fragment från Pelle.
Här skulle jag kunna börja gräva i ord och toner tills allt stämmer exakt med min ursprungskänsla.
Men det gör jag någon annan gång.
Nu ville jag mest visa hur en kreativ tanke kan röra sig genom flera filter.
Filter
Tänk så här.
Vi känner något inom oss och vill berätta det för någon annan.
Då måste vi hitta ord.
Och en ton.
Det är redan ett filter.
I det här fallet passerade känslan dessutom två filter till:
ChatGPT och Suno.
Sedan läser du min text här.
Och därefter lyssnar du på musiken.
Då möter allt detta din egen struktur – ditt sätt att tolka världen.
Om vi går tillbaka till viskleken är jag ganska säker på att det du skickar tillbaka till mig i ringen inte är exakt den känsla jag skickade iväg.
Kvanttanken
När allt detta började fick jag en märklig känsla.
Sorg och lycka samtidigt.
För mig liknar det ett kvantfenomen.
Noll eller ett – eller båda samtidigt.
Jag började fundera på om det gick att vända processen.
Om man kunde börja i känslan och backa till de fragment som skapar den.
Där hamnade jag plötsligt i tankekonflikten mellan Einstein och kvantteorin.
Jag begriper nog inte helt någon av dem.
Och ärligt talat – det gör nog inte du heller.
Men en sak som skiljer teorierna åt är tid.
Tid kan man enkelt beskriva som ett mått på rörelse.
Men vi tänker nästan alltid på den som enkelriktad.
Igår har ju redan varit.
Försök sätta ihop en apelsin du redan har skalat.
Du förstår.
Så jag försökte ta bort tiden ur tanken och se hur fragmenten blev en känsla.
Det slutade nästan i kaos i hjärnan.
Och en rejäl huvudvärk.
Men det kändes ändå som att något fungerade.
Det är det jag kallar Fragment från Pelle.
Slutet
Jag är inte färdig med den här tanken.
Jag bara undersöker.
Jag är en del av universum – och samtidigt ett eget universum.
Jag består av kolatomer är organisk.
Jag har ett medvetande.
Så jag försöker förstå hur det fungerar.
Kanske finns det inga färdiga svar.
Men jag fortsätter att vandra.
Så vart tog sången vägen?
Klicka här så kommer du till sången
Så kan du lyssna.
Tack för att du läste.
