Under 2025 skrev jag ner var mina tankar befann sig kring medvetandet. Det här är en fråga jag har burit med mig sedan barndomen – en ständig fundering som aldrig riktigt har släppt taget.
Det blev till slut en bok:
Det finns inget mörker, endast bristande syn.
Jag översatte den också till engelska:
There is no darkness, only limited perception.
Boken byggde på etablerad kunskap om hjärnan och
dess funktioner. Det nya greppet var att jag använde kvantteori som ett sätt
att vidga förståelsen – inte som ett färdigt svar, utan som ett perspektiv. Ur
detta växte ett begrepp fram som jag kallar ”min melodi”.
Eftersom jag försökte närma mig frågan vad är
medvetandet, gjorde jag också en sång: ”Var är medvetandet”. Det
blir nästan lite lustigt att använda rumsbegrepp som var när vi talar om
kvantteori, där just plats inte alltid är entydig.
Men idag tänkte jag att vi skulle dyka ner i –
eller kanske snarare in i – en människa.
En människa har ungefär trettio till fyrtio
biljoner celler. En ofta citerad uppskattning är omkring trettiosju biljoner
celler hos en vuxen människa. Antalet varierar beroende på kroppsstorlek, vikt,
ålder, kön och på hur man räknar olika celltyper.
Som jämförelse kan nämnas att kroppen dessutom har minst lika många bakterier i och på sig, främst i tarmen.
Hur många atomer är det?
Man brukar säga att en vuxen människa består av
ungefär sju septiljoner atomer, alltså runt sju gånger tio upphöjt till
tjugosju, för en person på cirka sjuttio kilo. Utskrivet som vanligt tal ser
det nästan overkligt ut:
7 000 000 000 000 000 000 000 000 000
(sju tusen miljarder miljarder miljarder)
För att sätta det i perspektiv:
En enda cell innehåller fler atomer än det finns sandkorn på alla världens
stränder.
Det känns nästan som om människokroppen är ett helt eget universum.
En vuxen människa byter ut ungefär en
septiljon atomer per dag. Det betyder att du inte är uppbyggd av samma
atomer som för tio år sedan. Ändå upplever du dig själv som samma person. Det
som består är inte materialet, utan mönstret – informationen.
Kroppen är mer lik en flod än en statisk sak. Den
förändras ständigt, men formen och riktningen ger en upplevelse av kontinuitet.
Slutsatsen blir att vår jag-känsla inte är beroende av specifika atomer, utan av de mönster de bildar: celler, nervbanor och framför allt hjärnans nätverk. Vi är en process snarare än ett objekt. Kroppen är en pågående kemisk och fysisk dans. ”Jag” är ett flöde av energi och information, inte fasta byggstenar.
När vi når atomnivån
En atom är den minsta byggstenen i ett grundämne
som fortfarande har ämnets kemiska egenskaper. Den består av protoner,
neutroner och elektroner.
Om vi fortsätter ställa frågan hur många protoner
och neutroner en människa består av, börjar vi närma oss ett område där
forskningen fortfarande brottas med grundläggande frågor. Dessutom uppstår
frågan: var är de vid ett givet ögonblick?
Här blir kvantteori intressant – inte som färdiga
svar, utan som ett språk för det som ännu inte låter sig fångas fullt ut.
Det är också här den stora frågan tornar upp sig
igen:
Vad är medvetandet?
Som brukligt för mig har jag därför också gjort
en sång – ett försök att i musikens form beskriva resan ner till atomnivån och
tillbaka igen. Och eftersom jag redan har försökt beskriva vad
medvetandet är, får visan leda oss lite längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar