torsdag 24 april 2008

Inkompetenta socialarbetare ödelägger liv

Rubriken och följande klipp är hämtat från Aftonbladet.
I Sverige finns en tendens att skylla problem på systemfel och anonyma kollektiv. Bland annat menar Karin Björnsson, samordnare vid länsstyrelsen, att larmen i det ovan nämnda ”barnuppdraget” främst beror på systemfel och inte på enskilda socialarbetare.
Detta sätt att rikta abstrakt kritik är fel väg att gå för den som vill komma till rätta med konkreta problem. Problemen inom socialtjänsten ligger inte primärt på kollektiv- eller systemnivå utan på individnivå bland socialarbetare och deras chefer.
Jag vill nog ge artikelförfattarna rätt i att framförallt chefer men även socialarbetare saknar kompetens.
Skälen att det blivit på det här sättet är en kombination av politiskt ointresse för de grupper socialtjänsten ger stöd. Samhällets besparingar drabbar oftast de grupper som har behov av socialtjänsten. Arbetet blir för socialarbetaren ett moment 22 där de kläms mellan resurser och behov.
Organisationerna är heller inte uppbyggda för att synliggöra problematiken i samhället utan uppbyggd för att fragmentiserade så att samverkan kring en familj i realiteten blir omöjlig för socialarbetarna.
Cheferna saknar alltmer socionomutbildning och rekryteras utifrån andra diffusa kriterier som att vara goda ledare eller goda förvaltare av kommunal byråkrati och ekonomi.
Socialarbetarna består idag av en alltför hög andel outbildade eller nyexaminerade personer. Många av de mer kompetenta socialarbetarna har redan lämnat den offentliga socialtjänsten. Det finns idag en gigantisk brist på kunskaper om lagstiftning och dräneringen av kunskap leder till olika former av manual- eller rutin- redskap.
Nu är det inte så att socialarbetarna är någon korkad grupp utan tvärtom finns det stor vilja till förändring. SKTF har föreslagit en lagstiftning typ Lex Sahra inom socialtjänsten. Det skulle vara en bra början där socialarbetaren fick utrymme för att formulera de utredningar och beslut som vetenskap och beprövad erfarenhet borde leda till. Socialarbetarna är idag en ganska förtryckt yrkesgrupp som inte tillåts kritisera den egna organisationen eller hävda människors rätt.
Hur det blev så kan de lärde tvista om. Begrepp som arbetslinje och andra övergripande politiska riktlinjer har starkt bidragit till att den lilla människans rätt i samhället försämrats. När kravet på sysselsättning av en klient blir helt överordnat en klients handikapp/svårigheter så kan det bara gå på ett sätt......
Det finns också en total snurr i hur stat och offentlig verksamhet organiserat stöd och hjälp till människor. Försäkringskassa-arbetsförmedling-sjukvård-socialtjänst lever alla sina egna liv och klara sällan av att sätta medborgaren i centrum för arbetet. Det finns alltför många människor som kutar runt mellan dessa system för att få hjälp. Ibland träffar de faktiskt, kanske mer av en slump, en kunnig socialarbetare som kan hjälpa människan att hitta rätt i myndigheternas irrgångar.
Själv är jag socionom sedan 25 år och har dessutom arbetat som utbildare/handledare i 15 år. Jomenvisst jag har hunnit med att vara chef samt även politiker. Så skulle jag ge en summering av mina intryck är det att socialtjänsten idag är inkompetent. Med kompetent menas förmågan att lösa uppgiften. Men vi får nog se lite vidare än att bara peka på just socialarbetarna

4 kommentarer:

  1. Mycket bra tycker jag, en mamma till en vuxen, lätt funktionshindrad son som blivit mycket illa hanterad av socialtjänsten i kommunen

    SvaraRadera
  2. Verbal Kint24 april, 2008

    Två barn berättar att deras mamma och hennes kille slår dem. De har blåmärken, de är rädda och ängsliga. Efter ett tag kontaktar jag mamman som förnekar allt. Inget blir bättre, vi åker till vårdcentral vid något tillfälle, läkaren konstaterar att skadan sannolikt uppstått så som barnen återger. De är då 5 och 7 år gamla. Efter ett tag kontaktar vi socialen för att få råd om hur vi skall göra då vi är oroliga för det barnen återger, det verkar som att de inte alls har det bra varannan vecka. Utredarna går omedelbart mammans ärende. De delger henne all information och utelämnar massor för oss. Vi vill ha BUP undersökning för att kartlägga barnen, de kanske befinner sig i en konfliktsituation? Detta förhalas i över två år. Soc gör påhängsutredningar, inget delges oss, barnen utsätts för mer övergrepp, misshandel med inslag av tortyr. Soc ger sig själva ett extremt tolkningsföreträde, de är uttalat partiska och försöker förleda både mig och min flickvän med frågor som "tror du inte att han egentligen är svartsjuk?", "barn ljuger ju" och så vidare. Till slut kommer de till BUP. Alla våra farhågor bekräftas efter att de undersökts 3 dagar vardera. Utredaren från BUP har aldrig sett två barn med lägre anknytningseteende till sin mamma än dessa två pojkar. Han anser även att det de återger till största del återspeglar det de upplevt. Soc förhalar igen, det tar ytterligare 13 månader innan familjerättens utredning är klar. 6 månader senare är det förhandling i TR. Den tar tre hela dagar, det är massvis med vittnen. Vi vinner, jag får inte bara tillbaka GV utan barnen skall omedelbart byta boende till mig, deras pappa. Efter 3,5 år behåller mamman båda barnen efter en umgängeshelg. Jag kontaktar soc som svarar - sånt får man räkna med. Lite skillnad mot då domen föll i TR och de ringde 30 ggr per dag för att förvissa sig om att jag skulle medge umgänge. Givetvis hade det inte sett ut så om jag varit mamman. Mina barn har inte varit hemma hos mig på två år. Inga brev, inga mail, ingen telekontakt alls. Under den tid som gått har de tappat allt, inga betyg i skolan, hittats redlösa på fester, extremt hög frånvaro. Givetvis är de traumatiserade. Att deras mamma inte har något eget boende, är blandmissbrukare samt arbetslös sedan över 15 år är också bidragande orsaker. Men en manipulativ possesiv, paranoid narcissist tillåts få så stort spelrum och förförståelse så kommer inget att hända som hjjälper mina barn. De är helt förstörda nu och ingen vare sig vill eller kan hjälpa dem. Det enda som räddat dem var att de fått bo kvar hos mig och tillåtits utvecklas på det sätt de gjorde, även om det var jobbigt med alla slitningar från deras mammas håll. Förmodligen var det därför de gav upp, men inte hade de kunnat ana att det skulle gå som det nu visat sig.

    Så för att runda av det lite - jag stryker under på rubriken i AB.

    SvaraRadera
  3. Kan du inte göra texten gul så den istället för att bara vara oläsbar..blir totalt oläsbar?

    SvaraRadera
  4. Tyvärr saknar socialarbetare kunskaper och utbildning i psykologi. De kan sociallagen och inget annat.

    SvaraRadera