onsdag 23 april 2008

Kriget för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i Sverige.

Jag lyssnade på uppdrag granskning och fallet med "Josef" som torterades av EU-förband under uppsikt av Svenska specialförband. Det som är allvarligt just när det gäller tortyr är att icke aktiv handling att förhindra innebär deltagande i.
När Svenska soldater sänds ut i världen för att försvara fred, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter är det något vi borde vara stolta över. När jag själv deltagit i FN-uppdrag har det varit grundförutsättningen.
Nu ser vi att Sveriges ÖB varit informerad om tortyren och eventuellt det efterföljande försvinnandet (mordet) av "Josef".
Själklarhet ett är att ÖB nu skall avgå för försök till mörkläggning. Vi kan inte ha en militär ledning i Sverige som inte agerar kraftfullt mot när Svenska specialförband inte åtgärdar tortyr inom EU arbetet. Kanske är det bättre att skrota hela försvaret om ledningen inte förstår sitt enkla uppdrag.

Den andra frågan jag funderat över är självklart Louis som nu får ett skadestånd på 200.000:-. Det är nog en behövlig gest men kvarstår de socialarbetare, chefer och politiker som gav underlät att göra något. Vi kan inte ha den typen av personer i offentlig tjänst. Människor som skapar egna lagar mister sin trovärdighet. Sedan kan de peka på varandra bäst de vill men det finns och kommer att finnas många Louise nu och framöver tills ansvar utkrävs av personer som vet men inget gör. Vi behöver en lagändring som ställer socialarbetare, chefer och politiker under ett tydligare straffansvar. Det helt oberoende av om oviljan att göra något beror på dumhet, okunskap, maktmissbruk, ekonomi eller bara ovilja. Vetlandametoden måste få ett slut i Sverige. Vi kan inte acceptera ett system som premierar passivitet.

Pappan i Rödeby får vi hoppas slipper straff. För mig är det en självklarhet att dyker det upp ett gäng mer eller mindre hotfulla eller galna personer vid mitt hem och vill döda så har jag rätt att försvara sig. Det är självklart att den som hotar att döda någon förstår risken att själv bli dödad. Det är så grundläggande att en lagstiftning som kommer fram till något annat tappar all trovärdighet. I Rödeby ser vi återigen hur människor och myndigheter ser händelsen växa fram och underlåter att ingripa. Inte är det pappan som skall ställas till ansvar utan tafatta passiva åskådare och myndigheter. Det finns nog inte en enda pappa i det här landet som inte skulle försöka försvara sin familj när alla andra svikit.

Så har vi ju historien om Eva. Den fjortonåriga flickan som var omhändertagen för samhällsvård och utnyttjades sexuellt. Principen är enkel. Några få makthavare tar sig rätten att mörklägga händelserna och dessutom sätta rättsystemet och media ur spel. Den unkna skiten måste rensas ut ur Svensk historia. Grundkravet är att ge de utsatta barnen en ersättning som de kräver. Det andra är något vi alla behöver reagera mot.
Ingen i det här landet har mer rätt eller kan sätta sig över lagar mer än någon annan. Så gäller inte Svensk lag för Herrarna så gäller den inte för någon...

Kriget för fred, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter handlar om dessa enkla frågor. Vi är alla annorlunda men vi har lika värde. Mänskliga rättigheter i alla de former vi kommer överens om gäller alla oberoende av kön, ålder, religion, hudfärg, socioekonomisk status osv...

När någon kränker den principen så är alltid den första frågan med vilken rätt?

Med vilken rätt torteras Josef när Svenska försvaret tittar på?
Med vilken rätt utnyttjas Louise när myndigheter tittar på?
Med vilken rätt försökte människor döda en familj i Rödeby när omginingen tittar på?
Med vilken rätt mörklägger maktens herrar sina sexövergrepp på barn när du tittar på?

Den rätten finns inte!

Mer intressant av wadström. Fler bloggar om , ,

1 kommentar: