2021 var ett år då jag inte skrev någonting alls i den här bloggen.
När jag var yngre var jag trött på att äldre alltid tjatade om sina sjukdomar. Yngre människor pratar också om sin kropp. För mig är det ett rätt meningslöst ämne då det är självklart att organismer växer och sedan bryts ner. Men även om jag inte skriver om det så tar hjärnan massa energi för att hantera frågan. Så 2021 har jag nog varit lite trött även om ett virus har försatt många människor och samhällen i pausläge.
Jag har också funderat på meningen med att engagera sig i partipolitik. Jag skall skriva mer om den 16-åriga resan senare. Nu inträffade det en liten palatsrevolution, i partiet jag valt att engagera mig i, så det blev ganska enkelt att fatta beslut om att inte vara en del av det som pågick längre.
Nu gick ju elmarknaden banans och vi for kring som små illrar för att hitta sätt att inte använda el. Lite svårt när allting går med elektricitet. Bästa sättet är att inte använda maskinen. Så då bestämde jag att jag skulle begränsa datortiden.
Vad göra med tiden som blir över blev nästa fundering. Jag har länge funderat på att läsa lite böcker. Jag har givetvis läst en ansenlig trave med faktaböcker men de behöver jag inte läsa från pärm till pärm. En bok har ofta en lång inledning och förklaring. Därefter kommer några sidor med det nya och så en lång avslutning om vad det innebär. Jag har nog genom åren utvecklat ett läsande som snabbt letar reda på det viktiga och lagt mindre intresse för inledning o avslutning.
Så att läsa en bok från pärm till pärm var för mig ett projekt i sig. Jag brukar ofta somna för böcker är så tråkiga och min hjärna stimuleras inte utan blir bara trött. Finns några få undantag där jag fångats in av boken men de är inte fler än tio.
Människan är ett konstigt djur som har tilldelat sig själv intelligens och utnämnt sig till trägårdmästare på Jorden. Egentligen är vi bara ett rovdjur extremt beroende av att käka upp vår omvärld. Nu när vi bara blir fler och fler så har vi nog lyckats rubba en mängd processer som i praktiken innebär att vi sågar av den gren vi sitter på. Det här är ju enkelt att konstatera om du fördjupar dig i miljöfrågor men människan är expert på att hitta på egna förklaringar och sätta ihop ständigt nya sanningar. Förmågan eller vad vi skall kalla det har nog tjänat människan väl fram till nu. Men Naturen börjar svara och då är inte ens det största rovdjuret människan säker längre. Även Vargen hamnat till slut i mikrobernas värld som Sundström sjunger.
Ibland passar pusselbitarna ihop och tiden är rätt. Jag fick en bok i julklapp av en person som inte visste att jag inte läser böcker. Men nu blev det rätt boken hette Naturen vi ärvde av Henrik Ekman. Hon hade ört honom på radio och trodde boken skulle passa mig. Alltså 450 sidor text ett riktigt berg att bestiga.
Jag började läsa och märkte snart att boken passade min hjärna. Författaren var född samma år som jag och beskrev de flesta viktiga miljöhändelserna under 60 år. Så det var lätt att känna igen sig i ämnet även om författaren hade sitt eget perspektiv och sin egen erfarenhet. Hade det bara varit det hade jag nog tröttnat men det fanns också en annan tråd om fåglar som jag tycker är en fascinerande varelse. Jag är ingen ornitolog eller fågelskådare men matar dem flitigt då skogen de bott och levt i blir allt mindre av alla kalhyggen. Slutligen fanns en tråd om författarens eget yrkesliv.
De här tre olika processerna i boken var tillräckligt för att hålla igång min hjärna och nu har jag läst färdigt de 450 sidorna. En bra bok som har ett eget existensberättigande som bok.
Det allvarligaste hotet mot människan som organism är svårt att peka ut. I boken vidgas fågelperspektivet till havets organismer från plankton till valar. Jag tror inte det är en slump då det är just kring havet mina egna funderingar kring mänsklighetens överlevnad finns. Enkelt går det väl att säga att vi har tänkt att havet är oändligt. Vi kan fatta att en sjö blir försurad och Ph sjunker. Då bryter vi loss lite kalk från Gotland och så är allt ok igen. Men Havet! När havet skall ta hand om vår koldioxid från vår förbränning är det till priset av sänkt Ph och att allt liv i havet dör och då käre vän dör rovdjuret människan.
Boken som egentligen handlar om vad jag redan visste (igenkänningsfaktorn), ger i sitt perspektiv mängder av för mig nya detaljbeskrivningar från författarens resor i världen.
Jag har nog närmat mig frågan Naturen från ett annat perspektiv och det är hur vet vi vad som är när vi egentligen saknar kunskap om hur hjärna (vårt medvetande) fungerar. I vetenskapen är människan en observatör som inte ifrågasätter instrumentet människan använder dvs sig själv. Någon gång i framtiden kanske vi får en annat vetenskapligt paradigm än orsaken - verkan. Vi, hur duktiga vi än är som rovdjur, har samma begränsade förmåga att fatta som vilken apa eller fågel vi lever tillsammans med.
Boken berör också frågan hur en naturintresserad människa fångades av intresset. Det är säkert väldigt olika som allt annat. Jag minns att jag som liten pojke ägnade timmar och veckor på sommaren att titta på myror. Att hitta en myra som stretade hemåt med en död insekt blev ett äventyr att krypande följa. Nästan myrperspektiv om jag skall skoja till det. Att skilja ut olika myror är kanske inte omöjligt men att följa den som bar på insekten var möjligt. Andra myror "min myra" mötte på vägen gick inte bara förbi. De stannade och "snackade" någon sekund. Myrans språk sägs handla om dofter men jag fick nog uppfattningen att de även signalerar med kroppen exakt som vi människor gör. Så där satt den där lilla pojken och konstaterade att han inte kunde prata med den där varelsen som bar på sin döda insekt. Ändå förstod jag redan då att även myran är medveten som jag. Så där föddes nog funderingen kring hur vårt eget medvetande fungerar. Hur kan det komma sig att du kan prata om dig själv osv... Nog om det så länge, läs Boken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar