Jag har sedan typ 2015 fått använda en stor del av min tid till kontakter med sjukvården. Så att funderingar kring Livet dyker upp i hjärnan är inte så konstigt.
Först vill jag sopa undan alla religiösa tankar, oavsett religion, då de för mig bara är snurrigheter. Ett argument att helt bortse från religion är att studera hur den används av människor som vill ha makt över andra människor. Bara att scrolla genom nyheterna så borde det bli tydligt för alla vad religion är och hur den används.
Men det finns en livsprocess som vi föds in i och dör ur. På vår planet definierar vi i stort sett Liv som organiskt liv, baserat på kolföreningar. Den utveckling som skett från enkla organismer till komplexa däggdjur typ människan är nästan ogripbar då det varit en så lång utveckling. En enskild organism typ människa kanske lever 80 år om livsförutsättningarna är bra. Ren luft, rent vatten, bra föda, skola och sjukvård.
Jag är nog lite överdriven när det gäller omsorg om det enskilda livet. Jag fånga flugor inne och släpper ut dem utanför huset, andra kanske bara slår ihjäl dem. Jag dödar myggor och fästingar i rent självförsvar, de får hitta blod hos någon annan. Det är lite svårt med föda då det ibland förutsätter att någon annan varelse förlorar sitt liv. Jag vet inte men att bli vegetarian löser inte den frågeställningen då även växten har ett enskilt liv. Så livet är lite skumt på så sätt att vi behöver äta vår omgivning, i en omvandlingsprocess, för att själva överleva.
Den livsprocess vi själva är en del av på jorden är i sig en del av en större process i hela universum. Att vår egen Sol driver hela vårt energiflöde inklusive de synbara årstiderna är kanske begripligt för de flesta. Tror ändå många helt missar att se och uppleva den processen för de är så upptagna att sitt eget enskilda liv. Att försöka sig på att begripa hela universum är nog lite för svårt för vår mänskliga hjärna. Visst vi försöker skaffa oss kunskap via vetenskap och bygger sakta men säkert ny kunskap. Ett problem som jag ofta slås av är hur människan misslyckas med att överföra känd kunskap/vetenskap till nästa generation. I grunden handlar det om att alla barn på jorden behöver få tillgång till en kunskapsbaserad skola, först och främst lära sig läsa, skriva, räkna. Tror du ser hur mycket hinder det finns för det i världen idag.
Nu till det enskilda livet, dvs ditt eller mitt liv. Vi föds in i livet av den omgivande livsprocessen och vi befinner oss där tills vi dör. Sedan är det enskilda livet slut. Det finns inget sedan, det är punkt. En kemist kan säkert beskriva hur resterna av oss sugs upp av den omgivande livsprocessen och vi blir jord igen. Men det viktiga här är vad religionen försöker lura oss med. De talar om att medvetandet , själen, anden eller kalla det vad du vill lever vidare. Det är en lögn. Men kan med lite snällare ord kalla det en tröst eller förhoppning om det eviga livet. Det behövs ingen religiös saga för att beskriva att livet är evigt, däremot en insikt i att det enskilda livet är över, slut och kommer aldrig mer att finnas.
Hur vet jag det. Det blir ett evigt cirkelresonemang att argumentera med någon som tror på sagor så du får nöja dig med att jag säger jag vet.
Vi är nog många som förlorat nära och kära och på olika sätt saknar dem. Saknaden är egentligen en helt egoistisk tanke. Den som är död bryr sig inte för den finns inte längre. Det egoistiska är att vi gärna vill prata vidare med någon som inte längre finns. Jag ser en skillnad på saknad och längtan. Saknad är efter något som inte finns. Längtan kan vara att träffa någon som lever man tappat kontakten med under resan i livet. Saknaden är hopplös medan längtan rymmer ett hopp.
Ok, när någon dör är det en process att släppa taget och leva vidare. Det kan ta en stund att acceptera att någon inte finns längre. Det är nog inte ovanligt med egna tankar om skuld, kunde jag gjort något att förhindra döden osv. Sedan alla vanor där man kanske tar telefonen och tänkte ringa tills man kommer på att ingen kommer svara. Alla situationer där man är van att den döde fanns med osv. osv. Någonstans i den här resan släpper de flesta taget och börjar leva vidare sitt eget liv. Jag är ganska övertygad om att först då börjar hjärnan hitta alla fina minnen man upplevt med den döde. Att tala om någon som är död är ett vettigt sätt att hålla minnet levande och det fungerar säkert någon generation.
När man passerat 70 och haft mycket kontakt med livsuppehållande sjukvård har jag upptäckt att jag har en egen kropp. Låter märkligt tycker säkert du, alla vet väl att de har en kropp. Jag menar att för att försöka förstå vad det är som händer i kroppen när någon sjukdom härjar eller ett läkemedel ställer till kaos i kroppen så får man läsa på. Det är inte enkelt, vi har ju välutbildade läkare som ibland inte begriper. Så varje gång det dyker upp något begrepp eller ibland bara en känsla i kroppen jag inte känner igen, försöker jag skaffa mig mer kunskap. Jag slås av hur jag i mer än 60 år aldrig funderat, mer än ytligt över hur min egen organism fungerar. Vi far gärna krig i världen och skall upptäcka det som är i kring oss men hur många missar egentligen det vi har i oss.
Svensk sjukvård är fantastisk, kanske den bästa som finns på jorden. Tyvärr når inte sjukvården alla på ett lika demokratiskt sätt och det är ett stort samhällsproblem. För i grunden är inget liv mer värt än något annat.
Som jag nämnde tidigare har vi nog som människor ett behov av att minnas de som levt tidigare. Det bästa och närmaste sättet jag kommit på att på något sätt få kontakt med de som levt tidigare är att vandra i naturen. Inte så att jag kan få kontakt med någon som är död men jag får kontakt med livsprocessen där den döde ingår. Vi kan kalla det för det eviga livet.
Tack för att du läste mina funderingar och lyssna gärna på Stefan Sundström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar