En läkare har sin teoretiska kunskap och sin erfarenhet samt historik i form av journaler till att försöka förstå vad hen har framför sig i form av en patient.
Läkemedelsbolagen har tagit fram olika kemikalier som på olika sätt påverkar den mänskliga organismen. Den sammanställningen finns i något som kallas fass. Den skriften som kommer från läkemedelsbolagen är lite av läkarens "bibel". Alla läkemedel ger biverkningar och när en människa har många sjukdomar och olika läkemedel ställer det ofta till nya problem. Finns väldigt lite forskning som kan svara på hur olika kemikalier interagerar med varandra och en specifik individs organism.
Därutöver kan läkaren utföra mängder av olika provtagningar i blod, urin och avföring och det finns även mängder av undersökningar med röntgen, ultraljud, ekg som ger bilder till vägledning.
Så med detta tillgängligt återstår bara en viktig komponent och det är att läkaren frågar patienten hur hen mår. Den här sista punkten är nog den avgörande om en läkare är bra eller mindre bra.
Tänkte jag skulle stanna vid denna sista punkt i dagens blogg.
När en läkare frågar hur du mår är det inte så konstigt att svara med det du "känner" typ feberkänsla, värk, yrsel, svullnader osv. Men hur hittar vi svaret. Hur vet vi att "känslan" är verklig.
Jag har ett bra exempel från typ 2015 då jag en längre tid vårdades på intensiven och fick mängder av opiater inpumpat i kroppen under en lång tid. Det som hände då var att hjärnans normala informationskanaler till kroppen och omvärlden stängdes av. Hjärnan stängde inte av och för mig fungerade egentligen bara hörseln. Det blir en mycket snurrig bild för hjärnan att försöka få information om vad som händer i kroppen och omvärlden. När bara hörseln med hjärtljud och omvärldens prat fungerade blir allt psykotiskt och långt ifrån verkligheten.
De bilder som då skapades i hjärnan finns kvar att plocka fram ur minnet och hjärnan ser dem fortfarande som korrekt information. Sjukhuset jag till slut hamnade på i Stockholm hade bra rutiner för att skapa verkliga bilder. Jag och familjen fick tala med massa sjukvårdspersonal och besöka intensivvårdsavdelningen osv. Då fick jag en ny bild av vad som hade hänt. Den bilden vet jag nu är den verkliga bilden. Men den psykotiska bilden finns kvar i hjärnan/minnet. Nu kan jag sortera vilken verklighet som är sann. Ett enkelt exempel, jag uppfattade att jag låg i en lokal typ en bio med sluttande golv. Det visade sig att sängen de använde ställdes med låg fotända så lokalen var helt plan. Att sjukvårdpersonalen fick formen av sebror och giraffer är en ganska otrolig upplevelse. Den är inte så svår att i efterhand sortera bort som någon form av hjärnspöken.
När jag öppnade ögonen var det som en textremsa på en tv där det stod massa ord. Det här satt kvar ganska länge och en natt när jag vaknade på ett sjukhus var hela rummet fullt av texter. Jag tog ett kort på väggen där texten visades och ganska självklart fanns det ingen text på fotot. Sjukhuset tänkte jag fått en hjärnblödning så de körde en röntgen på hjärnan men den såg normal ut. Varje gång jag får någon from av opiater så kopplar hjärnan på en textremsa. Hur det går till har jag ingen aning om men vet nu att det blir någon knaskoppling i nervsystemet av opiater.
Opiater är bra att stänga av nervimpulser när t.ex. kirurgen skär med kniven i kroppen och mot den smärta som kommer därefter. Jag har arbetat med människor med beroendeproblematik och ofta mött berättelser och bilder som innehåller en sanning men är psykotiska till sin natur. Det blir ganska logiskt att om en person hamnar i en situation där delar av hjärnans informationskanaler är avstängd så blir det en snurrig verklighet. Det finns en del metoder at försöka få personen tillbaka till händelsen men här skulle beroendevården behöva utvecklas. Ofta används olika former av psykoterapi men jag menar att de egentligen inte fungerar då det är nästan omöjligt att skapa en sann bild av en tidigare händelse utan att förflytta sig till platsen där det hände. Något att fundera över för den som tycker det är intressant.
Då jag ofta får frågan av läkare hur jag mår har jag börjat fråga mig själv hur jag mår. Det är om du tänker efter en rätt komplicerad process att jag frågar mig själv hur jag mår och dessutom svarar. Jag hade som rubrik I, me an myself och de engelska orden ger lite mer tydligt tankegods än jag, mig och mig själv.
Så efter att insjuknat i en blodcancer med påföljande behandling har jag på något sätt utvecklat min "känsla" för vad som händer i kroppen. Jag kan ganska korrekt säga vilket blodtryck jag har, hur hjärtat slår, hur andningen fungerar. Jag har också ofta helt rätt i hur alla mina blodprover kommer att visa. Man tar mycket blodprover under en behandling. Framförallt "känner" jag ganska direkt hur ett nytt läkemedel påverkar mitt mående. Att jag på olika sätt försöker prata med mig själv om hur jag mår kan låta snurrigt för den som inte gör det. Men genom att tänka och fokusera verkar det som signalerna till hjärnan blir starkare. Självklart går det inte att ställa diagnos på sig själv utan det krävs en dialog med en lyhörd läkare som kan räta ut ens egen känsla.
Däremot tror jag det kan gå ganska illa för de som inte lyssnar på sig själv och bara blint följer det en random läkare kommer fram till. Man får aldrig glömma att läkare är människor och gör felbedömningar ibland som alla människor
Så den stora frågan är hur går det till när man frågar sig själv och dessutom svarar. Det blir dagens kluriga fundering du kan ta med dig.
Avslutningsvis Livet kan bara levas framåt och varför inte göra det med ett leende.
Tack för att du läste mina funderingar och hoppas du fick några egna nya funderingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar