En märklig rubrik, skall förklara hur jag tänker. Mina föräldrar blev ca 70 år så genetiskt borde jag logiskt sätt inte bli så mycket äldre. Nu har jag nog levt på lite bättre standard än mina föräldrar då -50talet och framåt var en tid med lite bättre livsförutsättningar. När jag jobbade frågade jag ofta människor hur gamla de var och hur gamla de skulle bli. De flesta försökte ge ett vettigt svar och då kunde vi tala om tiden de hade kvar och vad de skulle göra av den tiden.
För min egen del har jag sedan många årtionden sagt att jag skall bli 73 år. Det är givetvis inget jag eller någon annan vet något om. Alla kan ju tvärdö när som helst eftersom vi är en känslig levande organism. Men 73 år som mål/riktmärke har ändå styrt hur jag "planerat" mitt liv. Har försökt göra alla saker jag önskat och sett till att jag är skuldfri.
För något år sedan fick jag besked om att jag hade cancer. Helt enligt plan, för något skall man ju dö av. Nu var det en obotlig men behandlingsbar cancer, vilket inte alla typer är. Behandlingen fungerar så att jag får några läkemedel som skall ta död på de celler som finns och fungerar utmärkt. Första läkaren sa att du kommer inte dö av cancer utan av något annat. Nu kommer det intressanta som fick mig att skriva rubriken "tack cancer".
Läkemedlen gör sitt jobb men ställer dessutom till det i massa andra av kroppens system. Så under en cancerbehandling observerar sjukvården alla "biverkningar" eller hur andra system fungerar i kroppen. Då upptäcker sjukvården massa annat som är "trasigt" och behandlar det. Svårt beskriva allt men typ att hjärtat inte jobbar som de skall osv.. Så i en normal vardag utan tät kontakt med sjukvården hade de olika "trasigheterna" lätt utvecklats till dödlig sjukdom typ infarkter osv.
Visserligen känner jag mig ibland som ett vandrande apotek, särskilt på morgonen när det mesta av dagens doser skall tas. Med min, som du kanske tycker, makabra beräkning av hur långt mitt liv skall bli har jag nu levt mitt liv färdigt. Allt som kommer nu är bonustid!
En rätt skön känsla på morgonen att gå ut och hämta tidningen. Jag brukar stå typ 5 minuter och bara andas och försöka ta in att jag lever.
Vad gör jag då av min tid när jag redan gjort allt jag tänkt. En stor del i livet är sova, äta och allt som har med det att göra. Barn o barnbarn och lite vänner tar tid så kanske kan jag förenklat säga att den tid jag tidigare lönearbetade, är den lediga tiden jag måste hitta på något att göra.
Några "långa projekt" känns lite meningslöst att ge sig in i. Jag har hela livet varit engagerad i föreningar och samhällsfrågor och engagemanget finns kvar men inte riktigt orken att sitta i stora grupper. Så jag tänker att jag kan börja skriva lite mer igen om olika saker som rör sig i min hjärna.
När något händer i världen eller någon av alla gaphalsarna slänger ur sig massa provokationer så skall det vinklas i all världens medier. Finns mängder av som jag tycker rätt märkliga "plattformar" på nätet där lögner och hat snurrar runt och ingen kunskapsutveckling eller dialog finns. Jag saknar egentligen äkta ord från äkta människor som beskriver bättre hur de kommit fram till det de säger/skriver.
Jag fastnar ibland i ett evigt scrollande på meningslösa klipp och det börjar kännas som jag redan sett de flesta "originalen" och det mesta är upprepningar. Det produceras givetvis en hel del kunskapsbärande information men bullret av nonsens är öronbedövande och jag blir bara trött på mänskligheten.
Vet inte om jag på något sätt kan förändra det som pågår men jag har en ide om att försök beskriva händelser med lite mer sammanhang och bakgrund. Framförallt genom att använda egna ord och formuleringar. Vi får se om jag lever och lyckas få ihop några meningsfulla texter framöver.
Nästa blogg tänkte jag skulle handla om världsekonomin på ett enkelt begripligt sätt, kanske kan det ge dig någon vidgande tanke om det som pågår just nu i världen. Tror många känner sig lite oroliga och förvirrade just nu.
Tack för att du läste och välkommen åter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar