7 000 000 000 000 000 000 000 000 000

Under 2025 skrev jag ner var mina tankar befann sig kring medvetandet. Det här är en fråga jag har burit med mig sedan barndomen – en ständig fundering som aldrig riktigt har släppt taget.

Det blev till slut en bok:
Det finns inget mörker, endast bristande syn.

Jag översatte den också till engelska:
There is no darkness, only limited perception.

Boken byggde på etablerad kunskap om hjärnan och dess funktioner. Det nya greppet var att jag använde kvantteori som ett sätt att vidga förståelsen – inte som ett färdigt svar, utan som ett perspektiv. Ur detta växte ett begrepp fram som jag kallar ”min melodi”.

Eftersom jag försökte närma mig frågan vad är medvetandet, gjorde jag också en sång: ”Var är medvetandet”. Det blir nästan lite lustigt att använda rumsbegrepp som var när vi talar om kvantteori, där just plats inte alltid är entydig.

Men idag tänkte jag att vi skulle dyka ner i – eller kanske snarare in i – en människa.

En människa har ungefär trettio till fyrtio biljoner celler. En ofta citerad uppskattning är omkring trettiosju biljoner celler hos en vuxen människa. Antalet varierar beroende på kroppsstorlek, vikt, ålder, kön och på hur man räknar olika celltyper.

Som jämförelse kan nämnas att kroppen dessutom har minst lika många bakterier i och på sig, främst i tarmen.

Hur många atomer är det?

Man brukar säga att en vuxen människa består av ungefär sju septiljoner atomer, alltså runt sju gånger tio upphöjt till tjugosju, för en person på cirka sjuttio kilo. Utskrivet som vanligt tal ser det nästan overkligt ut:

7 000 000 000 000 000 000 000 000 000
(sju tusen miljarder miljarder miljarder)

För att sätta det i perspektiv:
En enda cell innehåller fler atomer än det finns sandkorn på alla världens stränder.
Det känns nästan som om människokroppen är ett helt eget universum.

En vuxen människa byter ut ungefär en septiljon atomer per dag. Det betyder att du inte är uppbyggd av samma atomer som för tio år sedan. Ändå upplever du dig själv som samma person. Det som består är inte materialet, utan mönstret – informationen.

Kroppen är mer lik en flod än en statisk sak. Den förändras ständigt, men formen och riktningen ger en upplevelse av kontinuitet.

Slutsatsen blir att vår jag-känsla inte är beroende av specifika atomer, utan av de mönster de bildar: celler, nervbanor och framför allt hjärnans nätverk. Vi är en process snarare än ett objekt. Kroppen är en pågående kemisk och fysisk dans. ”Jag” är ett flöde av energi och information, inte fasta byggstenar.

När vi når atomnivån

En atom är den minsta byggstenen i ett grundämne som fortfarande har ämnets kemiska egenskaper. Den består av protoner, neutroner och elektroner.

Om vi fortsätter ställa frågan hur många protoner och neutroner en människa består av, börjar vi närma oss ett område där forskningen fortfarande brottas med grundläggande frågor. Dessutom uppstår frågan: var är de vid ett givet ögonblick?

Här blir kvantteori intressant – inte som färdiga svar, utan som ett språk för det som ännu inte låter sig fångas fullt ut.

Det är också här den stora frågan tornar upp sig igen:

Vad är medvetandet?

Som brukligt för mig har jag därför också gjort en sång – ett försök att i musikens form beskriva resan ner till atomnivån och tillbaka igen. Och eftersom jag redan har försökt beskriva vad medvetandet är, får visan leda oss lite längre.

”Var är medvetandet”

Skolan (5) - Melodin i oss

 

Melodin i oss – en bortglömd kunskapsprocess i skolans värld

Vi talar mycket om skolan.
Om metoder, modeller, digitalisering, styrdokument, evidens, resultat, betyg och resurser.
Men sällan om det mest grundläggande: Hur kunskap faktiskt uppstår i en människa.

Det är märkligt.

För vi har byggt en hel institution – skolan – som ska förmedla kunskap, utan att riktigt förstå hur kunskap blir till i en elevs inre.

Vantolka inte detta, vi har en kunskapsmassa från tidigare generationer, som skolan skall ge barnen tillgång till. Här sker en politisk prioritering om vilken kunskapsmassa barn skall få. Skall de få en förståelse för kemi för att tolka verkligheten, eller skall de inte få den möjligheten. Det här styrs av förhållandet mellan "ämnesområden". Nu handlar inlägget om hur kunskap skapas i  individen,

I det här inlägget vill jag öppna en dörr till just det, kunskapsprocessen. 

Jag kallar min förståelse och förklaring "min melodi". Vi kan självklart använda olika förståelse och förklaring till individens medvetandeprocesser. Jag själv använde tillgänglig kunskap och provade ett kvantperspektiv. Det är min egen förståelse och jag stannade upp och gav en ögonblicksbild av min egen kunskapsprocess i förståelse av medvetandet. Det blev en bok. Skriven i ett öppet språk, men ändå ger en tydlig bild och där är just min melodi ett centralt begrepp. Du behöver inte den boken, bara inse att inom oss bland våra biljarder celler, tar hjärna upp vår inre och yttre värld endast som ordlösa, begreppslösa signaler. 

---

Kunskap börjar som signaler

Allt vi upplever, allt vi lär oss, börjar som signaler:

• Ljus, ljud, rörelser

• Kroppsliga förnimmelser

• Andras uttryck

• Ord, texter, symboler

• Kulturella mönster

• Minnen, associationer

Det är lätt att tro att vi upplever världen direkt.
Men vi upplever signalerna som hjärnan tar emot från världen.

Skolan har en tendens att glömma detta och fokusera på innehåll: fakta, begrepp, teorier.
Men kunskap föds långt innan innehåll.
Den föds i signalerna.

---

Melodin – människans inre kunskapsmaskineri

Här kommer min centrala idé:

Vi har alla en melodi i oss – en kontinuerlig, ordlös process som läser alla signaler samtidigt och organiserar dem till en upplevelse.

Melodin är inte:

• en funktion

• en modul

• ett centrum

• ett innehåll

Men den rör sig genom allt detta.

Det är melodin som skapar känslan av något.
Den första förståelsen.
Inte språket, inte tanken – utan den ordlösa känslan av mening.

Den här melodin har varit med oss sedan barndomen.
Den är vår singularitet: den punkt där allt blir till upplevelse i oss.

Varenda elev i varje klassrum har sin egen melodi.
Det är där lärande sker.

---

Från känsla → tanke → språk

När melodin läser signalerna uppstår först:

Känsla.
Det är första formen av förståelse.
En sorts gestaltning av helheten.

Sedan börjar något röra sig:

Tanke.
En inre form, ett riktat mönster, ett möjligt svar.

Först därefter kommer:

Språk.
Den kommunicerbara bilden av tanken.

Här gör skolan ofta misstaget att börja bakifrån.
Man startar med språket:

• Definiera begreppet!

• Återge modellen!

• Redovisa processen!

• Skriv en text!

• Svara korrekt!

Men elever lär sig inte genom att repetera språk.
De lär sig genom att melodin får läsa signaler som väcker känslan av förståelse.

Språket kommer sist.
Det är transportmedlet, inte kunskapen.

---

Kunskapsöverföring: process → process

När vi tänker på kunskap tänker vi lätt på något som överförs som ett innehåll.
Som en bok som går från ett huvud till ett annat.

Men i verkligheten är det så här:

Kunskap överförs aldrig som innehåll.
Kunskap överförs som signaler som väcker en ny melodi i elevens inre.

Läraren ger inte kunskap.
Läraren tillhandahåller signaler: ord, uttryck, strukturer, exempel, relationer, rytmer.
Eleven gör resten.

Det är därför undervisning aldrig är linjär.
Det är därför två elever i samma klass med samma lärare kan förstå helt olika saker.
Det är därför vissa elever lär sig bäst genom berättelser, andra genom rörelse, andra genom tystnad.

Undervisning är signaldesign.
Inte stoffleverans.

---

Skolans bortglömda uppdrag

Om undervisning är signaldesign, och kunskap uppstår genom melodin, då är skolans verkliga uppgift:

Att skapa miljöer där varje elevs melodi kan läsa signaler på ett sätt som ger känsla → tanke → språk → handling.

Det betyder:

• relationer är viktigare än instruktioner

• atmosfär är viktigare än kontroll

• upplevelser är viktigare än prov

• nyfikenhet är viktigare än målstyrning

• rytm, variation och berättelse är kraftfullare än detaljerad fakta

Det är därför den bästa undervisningen känns lätt, levande, begriplig –
som att melodin i oss får något att spela med.

Det är det skolan gör när den fungerar som bäst.
Det är också det den ofta glömmer bort.

---

Min slutsats

Vi kan reformera läroplaner, arbetsformer och digitala system hur mycket vi vill.
Men om vi inte förstår människans kunskapsprocess hjälper det inte.

Det är i melodin kunskap blir till.
Det är där skolan borde börja.

Nu bygger det här inlägget på min förståelse och förklaring till medvetandet, jag jobbar vidare på att göra det vi kallar den inre och yttre världen begriplig. Det är ett gammalt filosofiskt problem som kvantteori överbryggar. Nu lämnar jag det i den här serien och nästa avsnitt kommer handla om ett helt annat perspektiv på skolan 

Men fundera en stund på "den inre processen" jag pekar på. Hur förstår och förklarar du vad som sker i en individ. Lite komiskt är det faktiskt att "bästa skola 2030" använder en metafor "mixerbordet"....den handlar om att skruva på olika variabler...men utan tanke på barnets melodi.

Ja det blev en sång till detta inlägg också. Melodin som bär