Tack Cancer

 En märklig rubrik, skall förklara hur jag tänker. Mina föräldrar blev ca 70 år så genetiskt borde jag logiskt sätt inte bli så mycket äldre. Nu har jag nog levt på lite bättre standard än mina föräldrar då -50talet och framåt var en tid med lite bättre livsförutsättningar. När jag jobbade frågade jag ofta människor hur gamla de var och hur gamla de skulle bli. De flesta försökte ge ett vettigt svar och då kunde vi tala om tiden de hade kvar och vad de skulle göra av den tiden.

För min egen del har jag sedan många årtionden sagt att jag skall bli 73 år. Det är givetvis inget jag eller någon annan vet något om. Alla kan ju tvärdö när som helst eftersom vi är en känslig levande organism. Men 73 år som mål/riktmärke har ändå styrt hur jag "planerat" mitt liv. Har försökt göra alla saker jag önskat och sett till att jag är skuldfri. 

För något år sedan fick jag besked om att jag hade cancer. Helt enligt plan, för något skall man ju dö av. Nu var det en obotlig men behandlingsbar cancer, vilket inte alla typer är. Behandlingen fungerar så att jag får några läkemedel som skall ta död på de celler som finns och fungerar utmärkt. Första läkaren sa att du kommer inte dö av cancer utan av något annat. Nu kommer det intressanta som fick mig att skriva rubriken "tack cancer". 

Läkemedlen gör sitt jobb men ställer dessutom till det i massa andra av kroppens system. Så under en cancerbehandling observerar sjukvården alla "biverkningar" eller hur andra system fungerar i kroppen. Då upptäcker sjukvården massa annat som är "trasigt" och behandlar det. Svårt beskriva allt men typ att hjärtat inte jobbar som de skall osv.. Så i en normal vardag utan tät kontakt med sjukvården hade de olika "trasigheterna" lätt utvecklats till dödlig sjukdom typ infarkter osv. 

Visserligen känner jag mig ibland som ett vandrande apotek, särskilt på morgonen när det mesta av dagens doser skall tas. Med min, som du kanske tycker, makabra beräkning av hur långt mitt liv skall bli har jag nu levt mitt liv färdigt. Allt som kommer nu är bonustid!

En rätt skön känsla på morgonen att gå ut och hämta tidningen. Jag brukar stå typ 5 minuter och bara andas och försöka ta in att jag lever.

Vad gör jag då av min tid när jag redan gjort allt jag tänkt. En stor del i livet är sova, äta och allt som har med det att göra. Barn o barnbarn och lite vänner tar tid så kanske kan jag förenklat säga att den tid jag tidigare lönearbetade, är den lediga tiden jag måste hitta på något att göra.

Några "långa projekt" känns lite meningslöst att ge sig in i. Jag har hela livet varit engagerad i föreningar och samhällsfrågor och engagemanget finns kvar men inte riktigt orken att sitta i stora grupper. Så jag tänker att jag kan börja skriva lite mer igen om olika saker som rör sig i min hjärna.

När något händer i världen eller någon av alla gaphalsarna slänger ur sig massa provokationer så skall det vinklas i all världens medier. Finns mängder av som jag tycker rätt märkliga "plattformar" på nätet där lögner och hat snurrar runt och ingen kunskapsutveckling eller dialog finns. Jag saknar egentligen äkta ord från äkta människor som beskriver bättre hur de kommit fram till det de säger/skriver.

Jag fastnar ibland i ett evigt scrollande på meningslösa klipp och det börjar kännas som jag redan sett de flesta "originalen" och det mesta är upprepningar. Det produceras givetvis en hel del kunskapsbärande information men bullret av nonsens är öronbedövande och jag blir bara trött på mänskligheten.

Vet inte om jag på något sätt kan förändra det som pågår men jag har en ide om att försök beskriva händelser med lite mer sammanhang och bakgrund. Framförallt genom att använda egna ord och formuleringar. Vi får se om jag lever och lyckas få ihop några meningsfulla texter framöver.

Nästa blogg tänkte jag skulle handla om världsekonomin på ett enkelt begripligt sätt, kanske kan det ge dig någon vidgande tanke om det som pågår just nu i världen. Tror många känner sig lite oroliga och förvirrade just nu.

Tack för att du läste och välkommen åter.

I , me and myself

 En läkare har sin teoretiska kunskap och sin erfarenhet samt historik i form av journaler till att försöka förstå vad hen har framför sig i form av en patient. 

Läkemedelsbolagen har tagit fram olika kemikalier som på olika sätt påverkar den mänskliga organismen. Den sammanställningen finns i något som kallas fass. Den skriften som kommer från läkemedelsbolagen är lite av läkarens "bibel". Alla läkemedel ger biverkningar och när en människa har många sjukdomar och olika läkemedel ställer det ofta till nya problem. Finns väldigt lite forskning som kan svara på hur olika kemikalier interagerar med varandra och en specifik individs organism.

Därutöver kan läkaren utföra mängder av olika provtagningar i blod, urin och avföring och det finns även mängder av undersökningar med röntgen, ultraljud, ekg som ger bilder till vägledning. 

Så med detta tillgängligt återstår bara en viktig komponent och det är att läkaren frågar patienten hur hen mår. Den här sista punkten är nog den avgörande om en läkare är bra eller mindre bra.

Tänkte jag skulle stanna vid denna sista punkt i dagens blogg.

När en läkare frågar hur du mår är det inte så konstigt att svara med det du "känner" typ feberkänsla, värk, yrsel, svullnader osv. Men hur hittar vi svaret. Hur vet vi att "känslan" är verklig.

Jag har ett bra exempel från typ 2015 då jag en längre tid vårdades på intensiven och fick mängder av opiater inpumpat i kroppen under en lång tid. Det som hände då var att hjärnans normala informationskanaler till kroppen och omvärlden stängdes av. Hjärnan stängde inte av och för mig fungerade egentligen bara hörseln. Det blir en mycket snurrig bild för hjärnan att försöka få information om vad som händer i kroppen och omvärlden. När bara hörseln med hjärtljud och omvärldens prat fungerade blir allt psykotiskt och långt ifrån verkligheten.

De bilder som då skapades i hjärnan finns kvar att plocka fram ur minnet och hjärnan ser dem fortfarande som korrekt information. Sjukhuset jag till slut hamnade på i Stockholm hade bra rutiner för att skapa verkliga bilder. Jag och familjen fick tala med massa sjukvårdspersonal och besöka intensivvårdsavdelningen osv. Då fick jag en ny bild av vad som hade hänt. Den bilden vet jag nu är den verkliga bilden. Men den psykotiska bilden finns kvar i hjärnan/minnet. Nu kan jag sortera vilken verklighet som är sann. Ett enkelt exempel, jag uppfattade att jag låg i en lokal typ en bio med sluttande golv. Det visade sig att sängen de använde ställdes med låg fotända så lokalen var helt plan. Att sjukvårdpersonalen fick formen av sebror och giraffer är en ganska otrolig upplevelse. Den är inte så svår att i efterhand sortera bort som någon form av hjärnspöken. 

När jag öppnade ögonen var det som en textremsa på en tv där det stod massa ord. Det här satt kvar ganska länge och en natt när jag vaknade på ett sjukhus var hela rummet fullt av texter. Jag tog ett kort på väggen där texten visades och ganska självklart fanns det ingen text på fotot. Sjukhuset tänkte jag fått en hjärnblödning så de körde en röntgen på hjärnan men den såg normal ut. Varje gång jag får någon from av opiater så kopplar hjärnan på en textremsa. Hur det går till har jag ingen aning om men vet nu att det blir någon knaskoppling i nervsystemet av opiater.

Opiater är bra att stänga av nervimpulser när t.ex. kirurgen skär med kniven i kroppen och mot den smärta som kommer därefter. Jag har arbetat med människor med beroendeproblematik och ofta mött berättelser och bilder som innehåller en sanning men är psykotiska till sin natur. Det blir ganska logiskt att om en person hamnar i en situation där delar av hjärnans informationskanaler är avstängd så blir det en snurrig verklighet. Det finns en del metoder at försöka få personen tillbaka till händelsen men här skulle beroendevården behöva utvecklas. Ofta används olika former av psykoterapi men jag menar att de egentligen inte fungerar då det är nästan omöjligt att skapa en sann bild av en tidigare händelse utan att förflytta sig till platsen där det hände. Något att fundera över för den som tycker det är intressant.

Då jag ofta får frågan av läkare hur jag mår har jag börjat fråga mig själv hur jag mår. Det är om du tänker efter en rätt komplicerad process att jag frågar mig själv hur jag mår och dessutom svarar. Jag hade som rubrik I, me an myself och de engelska orden ger lite mer tydligt tankegods än jag, mig och mig själv.

Så efter att insjuknat i en blodcancer med påföljande behandling har jag på något sätt utvecklat min "känsla" för vad som händer i kroppen. Jag kan ganska korrekt säga vilket blodtryck jag har, hur hjärtat slår, hur andningen fungerar. Jag har också ofta helt rätt i hur alla mina blodprover kommer att visa.  Man tar mycket blodprover under en behandling. Framförallt "känner" jag ganska direkt hur ett nytt läkemedel påverkar mitt mående. Att jag på olika sätt försöker prata med mig själv om hur jag mår kan låta snurrigt för den som inte gör det. Men genom att tänka och fokusera verkar det som signalerna till hjärnan blir starkare. Självklart går det inte att ställa diagnos på sig själv utan det krävs en dialog med en lyhörd läkare som kan räta ut ens egen känsla.

Däremot tror jag det kan gå ganska illa för de som inte lyssnar på sig själv och bara blint följer det en random läkare kommer fram till. Man får aldrig glömma att läkare är människor och gör felbedömningar ibland som alla människor

Så den stora frågan är hur går det till när man frågar sig själv och dessutom svarar. Det blir dagens kluriga fundering du kan ta med dig. 

Avslutningsvis Livet kan bara levas framåt och varför inte göra det med ett leende.

Tack för att du läste mina funderingar och hoppas du fick några egna nya funderingar. 

Det eviga Livet

Jag har sedan typ 2015 fått använda en stor del av min tid till kontakter med sjukvården. Så att funderingar kring Livet dyker upp i hjärnan är inte så konstigt.

Först vill jag sopa undan alla religiösa tankar, oavsett religion, då de för mig bara är snurrigheter. Ett argument att helt bortse från religion är att studera hur den används av människor som vill ha makt över andra människor. Bara att scrolla genom nyheterna så borde det bli tydligt för alla vad religion är och hur den används.

Men det finns en livsprocess som vi föds in i och dör ur. På vår planet definierar vi i stort sett Liv som organiskt liv, baserat på kolföreningar. Den utveckling som skett från enkla organismer till komplexa däggdjur typ människan är nästan ogripbar då det varit en så lång utveckling. En enskild organism typ människa kanske lever 80 år om livsförutsättningarna är bra. Ren luft, rent vatten, bra föda, skola och sjukvård.

Jag är nog lite överdriven när det gäller omsorg om det enskilda livet. Jag fånga flugor inne och släpper ut dem utanför huset, andra kanske bara slår ihjäl dem. Jag dödar myggor och fästingar i rent självförsvar, de får hitta blod hos någon annan. Det är lite svårt med föda då det ibland förutsätter att någon annan varelse förlorar sitt liv. Jag vet inte men att bli vegetarian löser inte den frågeställningen då även växten har ett enskilt liv. Så livet är lite skumt på så sätt att vi behöver äta vår omgivning, i en omvandlingsprocess, för att själva överleva.

Den livsprocess vi själva är en del av på jorden är i sig en del av en större process i hela universum. Att vår egen Sol driver hela vårt energiflöde inklusive de synbara årstiderna är kanske begripligt för de flesta. Tror ändå många helt missar att se och uppleva den processen för de är så upptagna att sitt eget enskilda liv. Att försöka sig på att begripa hela universum är nog lite för svårt för vår mänskliga hjärna. Visst vi försöker skaffa oss kunskap via vetenskap och bygger sakta men säkert ny kunskap. Ett problem som jag ofta slås av är hur människan misslyckas med att överföra känd kunskap/vetenskap till nästa generation. I grunden handlar det om att alla barn på jorden behöver få tillgång till en kunskapsbaserad skola, först och främst lära sig läsa, skriva, räkna. Tror du ser hur mycket hinder det finns för det i världen idag. 

Nu till det enskilda livet, dvs ditt eller mitt liv. Vi föds in i livet av den omgivande livsprocessen och vi befinner oss där tills vi dör. Sedan är det enskilda livet slut. Det finns inget sedan, det är punkt. En kemist kan säkert beskriva hur resterna av oss sugs upp av den omgivande livsprocessen och vi blir jord igen. Men det viktiga här är vad religionen försöker lura oss med. De talar om att medvetandet , själen, anden eller kalla det vad du vill lever vidare. Det är en lögn. Men kan med lite snällare ord kalla det en tröst eller förhoppning om det eviga livet. Det behövs ingen religiös saga för att beskriva att livet är evigt, däremot en insikt i att det enskilda livet är över, slut och kommer aldrig mer att finnas.

Hur vet jag det. Det blir ett evigt cirkelresonemang att argumentera med någon som tror på sagor så du får nöja dig med att jag säger jag vet.

Vi är nog många som förlorat nära och kära och på olika sätt saknar dem. Saknaden är egentligen en helt egoistisk tanke. Den som är död bryr sig inte för den finns inte längre. Det egoistiska är att vi gärna vill prata vidare med någon som inte längre finns. Jag ser en skillnad på saknad och längtan. Saknad är efter något som inte finns. Längtan kan vara att träffa någon som lever man tappat kontakten med under resan i livet. Saknaden är hopplös medan längtan rymmer ett hopp.

Ok, när någon dör är det en process att släppa taget och leva vidare. Det kan ta en stund att acceptera att någon inte finns längre. Det är nog inte ovanligt med egna tankar om skuld, kunde jag gjort något att förhindra döden osv. Sedan alla vanor där man kanske tar telefonen och tänkte ringa tills man kommer på att ingen kommer svara. Alla situationer där man är van att den döde fanns med osv. osv. Någonstans i den här resan släpper de flesta taget och börjar leva vidare sitt eget liv. Jag är ganska övertygad om att först då börjar hjärnan hitta alla fina minnen man upplevt med den döde. Att tala om någon som är död är ett vettigt sätt att hålla minnet levande och det fungerar säkert någon generation. 

När man passerat 70 och haft mycket kontakt med livsuppehållande sjukvård har jag upptäckt att jag har en egen kropp. Låter märkligt tycker säkert du, alla vet väl att de har en kropp. Jag menar att för att försöka förstå vad det är som händer i kroppen när någon sjukdom härjar eller ett läkemedel ställer till kaos i kroppen så får man läsa på. Det är inte enkelt, vi har ju välutbildade läkare som ibland inte begriper. Så varje gång det dyker upp något begrepp eller ibland bara en känsla i kroppen jag inte känner igen, försöker jag skaffa mig mer kunskap. Jag slås av hur jag i mer än 60 år aldrig funderat, mer än ytligt över hur min egen organism fungerar. Vi far gärna krig i världen och skall upptäcka det som är i kring oss men hur många missar egentligen det vi har i oss.

Svensk sjukvård är fantastisk, kanske den bästa som finns på jorden. Tyvärr når inte sjukvården alla på ett lika demokratiskt sätt och det är ett stort samhällsproblem. För i grunden är inget liv mer värt än något annat. 

Som jag nämnde tidigare har vi nog som människor ett behov av att minnas de som levt tidigare. Det bästa och närmaste sättet jag kommit på att på något sätt få kontakt med de som levt tidigare är att vandra i naturen. Inte så att jag kan få kontakt med någon som är död men jag får kontakt med livsprocessen där den döde ingår. Vi kan kalla det för det eviga livet.

Tack för att du läste mina funderingar och lyssna gärna på Stefan Sundström